I min förra krönika skrev jag om regeringens nya arbetsmiljöstrategi och de fyra delmålen, där ett av dem är att ingen ska behöva riskera sin säkerhet, sitt liv eller sin hälsa på jobbet.
Nyligen läste jag en krönika i tidningen Arbetarskydd av reportern Mattias Lahti Davidsson. Även den handlade om arbetsmiljöstrategin och hade rubriken ”Går den ens att utvärdera?”. Det är en fråga som jag tycker är både viktig och relevant.
För om vi fokuserar på området som handlar om att ingen ska behöva riskera liv och hälsa på jobbet – hur bra är vi egentligen på att utvärdera det vi gör? Och hur bra är vi på att ligga steget före?
De flesta arbetsgivare har i dag system för att rapportera tillbud och arbetsskador, vilket förstås är bra. Men använder vi dem på rätt sätt? Och hur mycket uppmärksamhet lägger vi på det som skulle kunna hända, innan det faktiskt händer?
Fånga så många AHA som möjligt
Prevent använder begreppen AHA – OJ – AJ. Jag tycker att de beskriver ganska bra hur vi kan tänka när det gäller arbetsmiljö och att förebygga tillbud och olyckor. AHA är när vi upptäcker en risk innan något har hänt och kan göra något åt den. OJ är när något händer men ingen blir skadad – ett tillbud. Och AJ är när någon faktiskt skadar sig. Det bästa är förstås om vi kan fånga upp så många AHA som möjligt.
Ett vanligt scenario kan vara en helt vanlig arbetsdag där någon har bråttom, missar ett trappsteg och faller. En kollega skadar handen i en maskin. Ett fordon backar och är nära att träffa någon. Plötsligt händer det som inte skulle hända.
I det akuta läget vet vi ofta vad vi ska göra. Hjälpa den som skadats, kalla på hjälp och kanske ringa 112. Men när det akuta är över – vad händer då? Vem ser till att olyckan blir utredd och att den anmäls? Vad var det egentligen som gjorde att den inträffade? Och kanske den viktigaste frågan av alla: Vad kan vi göra för att det inte ska hända igen?
Sett över lång tid har Sverige gjort stora framsteg när det gäller dödsolyckor i arbetslivet. År 1960 dog omkring 360 personer i arbetsolyckor. I dag handlar det om omkring 50 personer per år. Men den positiva utvecklingen har planat ut. Under de senaste tio åren har 490 personer dött i arbetsolyckor – nästan en person i veckan (källa: Arbetsmiljöverket).
Många allvarliga olyckor hade kunnat förebyggas
Bakom varje siffra finns en människa som gick till jobbet – och en familj, kollegor och vänner som drabbas när personen inte kommer hem igen. Och det som kanske är allra svårast att ta in är att många allvarliga olyckor hade kunnat förebyggas.
Efter en olycka är det lätt att konstatera att någon gjorde fel eller helt enkelt hade otur. Men en bra utredning av en arbetsplatsolycka behöver gå lite djupare.
Varför kunde olyckan inträffa? Fanns riskerna med i riskbedömningen? Var arbetsrutinerna kända och fungerade utrustningen? Hade någon påtalat risken tidigare? Fanns det tidspress, stress eller otydliga instruktioner?
Det handlar inte i första hand om att hitta någon att skylla på. Det handlar om att förstå vad som hände och lära av det.
Det är också här det systematiska arbetsmiljöarbetet blir väldigt konkret. Att undersöka risker, vidta åtgärder och följa upp är inte något vi gör bara för att uppfylla regler och dokumentationskrav. Vi gör det för att människor ska kunna gå till jobbet och komma hem hela och friska.
Och så behöver vi också tänka på tillbuden. Det kan vara en kartong som faller från en hylla men missar medarbetaren med några centimeter. Någon halkar på ett vått golv men lyckas ta emot sig. Ett fordon backar men kollegan hinner undan.
Tillbudet är en varningssignal
Vad skönt att ingen blev skadad – och så fortsätter arbetsdagen. Men kanske är det just då vi borde stanna upp. För tillbudet är en varningssignal. Något hade kunnat hända och nästa gång kanske vi inte har samma tur. OJ kunde ha blivit AJ. Och ännu bättre hade förstås varit om vi redan vid AHA hade sett risken och gjort något åt den.
Därför tror jag att en arbetsplats där medarbetare vågar rapportera både riskobservationer (AHA) och tillbud (OJ) också blir en säkrare arbetsplats. Rapporteringen ska inte mötas med ”det gick ju bra” utan snarare med frågan: Vad kan vi lära oss av det här?
Det är lätt att prata om säkerhet efter en allvarlig olycka. Den stora utmaningen är att göra det innan den inträffar.
Att vi vågar prata om riskerna i vardagen och lyssna på den som säger ”det här känns inte säkert”. Att faktiskt göra något åt tillbuden och att inte acceptera genvägar bara för att ”vi alltid har gjort så här”.
För när olyckan väl är framme är det för sent att önska att vi hade gjort riskbedömningen lite bättre.
Det kanske viktigaste arbetsmiljöarbetet är trots allt det som gör att olyckan aldrig inträffar.
Greta Högberg
Arbetsmiljöutbildare
